Den stora frågan till en nybliven mamma

När A var bebis fick jag flera gånger samma fråga, från vissa personer flera gånger.

Har du mat till henne?

Varje gång fick jag en liten obehagskänsla. Jag är inte dum. Nog fattar jag att de med frågan syftade på bröstmjölk för varför skulle de annars ställa frågan? Att en mamma har mat till sin bebis, oavsett vad maten består av, är ju givet i den här delen av världen. Trots att jag förstod detta svarade jag alltid ja. För att frågan var dum och för att jag ju faktiskt hade mat till henne. Alldeles utmärkt ersättning.
Det var en något öm tå. Och att inför alla och hela världen ständigt behöva besvara frågor om hur, när, varför och inte minst vad A åt var inget jag kände mig direkt bekväm med. Så jag svarade ja, och bytte raskt ämne. Än idag när frågan kommer på tal, generellt eller direkt riktad mot mig, hör jag efter en stund hur jag försvarar mig. Fast jag så många gånger tyckt att vad A åt och varför är någonting som jag avdramatiserat och förlikat mig med. Och den jag pratar med hör det också och inte sällan, om de själva ammat sina barn, måste de påpeka att de inte skulle tvekat att ge ersättning om amningen inte fungerat. Som för att klappa mig på axeln och säga att "det är klart att det är ok". Vilket det, förmodligen och förhoppningsvis, för de flesta av dem hade varit.
Kanske att jag var färgad av allt som hände då. Förmodligen så var jag det. För jag kan egentligen bara minnas en från den tiden som verkligen helhjärtat sa att det jag gjorde, när jag tillslut lämnade amningen helt, var bra. De flesta kommenterade det inte alls, vilket visserligen inte var konstigt då jag ogärna pratade om det självmant, och visserligen också bra för att ingen kommentar av alla optimister måste tas som en positiv kommentar. Men det var inte dem jag kände stöd ifrån, i den gruppen fanns det just bara en. Och så fanns det de som minsann visste mammor som inte ammade, men åtminstone kunde pumpa så att barnet slapp ersättning. För i vissa människors värld är ersättningen djävulens skapelse.
Så när någon undrade om jag hade mat till A svarade jag alltid ja. Det gav inga följdfrågor. Ingen ber en som ammar motivera sitt val. Ingen ifrågasätter det heller.

Om några månader kommer nästa. Ända sedan A föddes har jag funderat på hur jag ska göra den här gången. Om jag ens ska bry mig om att försöka. Kanske är det lika bra att ge ersättning från början så att man slipper misslyckas? Men när barnmorskan på inskrivningen började prata om saken svarade jag hurtigt att jag "givetvis vill försöka den här gången också". Ungefär lika reflexmässigt som jag för snart tre år sedan svarade ja. Så jag antar att det är så det blir. Men jag fortsätter tänka, för om jag misslyckas den här gången också vill jag åtminstone ha mod att svara nej på den stora frågan till alla nyblivna mammor. Har du mat till ditt barn?